Åker upp i The Shard

The Shard som är Londons och västra Europas högsta byggnad blev klar 2012. I februari i år öppnade den för besökare som vill se på utsikten från våning 69 och 72. Man började bygga 2009 och i april 2011 såg den ut så här.

Efter att ha gått genom en säkerhetskontroll åker man upp med hjälp av två hissar, först en som går till våning 33 om jag minns rätt och sedan en till som går hela vägen upp. Det kostar ca £25 vilket många tycker är dyrt, men jag tycker det är värre att man tar kort på alla, dels innan man går in i hissen och dels på våning 69 där en fotograf går omkring, och sedan försöker kränga dessa på värsta turistfällemanér.

Precis som alla andra dagar sedan vi kom hit var det väldigt soligt och därför svårt att få bra bilder västerut på grund av alla reflektioner i glaset. Österut gick det lite bättre.

På andra sidan Themsen ligger The City, där det också byggs för fullt. Nat West Tower, eller Tower 42 som den numera heter, var fram till 1990 Londons högsta byggnad. Det är den svarta byggnaden lite till vänster om mitten som nu ser rätt så liten ut.

Våning 69 är helt innesluten medan våning 72 delvis är öppen och här ser man tydligt hur konstruktionen som ska efterlikna en glasskärva ser ut. Det står att man ska vara "exposed to the elements", men öppningarna är högt ovanför huvudet och en varm sommardag märks det knappt. Annat är det kanske mitt i vintern.

Jag har lätt för att få svindel, men det gick mycket bättre i The Shard jämfört med London Eye. Även fast man står helt inkapslat i den sistnämnda är man ändå i ett pariserhjul som rör sig, om än långsamt. Min kropp föredrar helt klart stabila byggnader. Det enda som fick det att vända sig lite i magen var tanken på kvinnorna från Greenpeace som klättrade hela vägen upp i torsdags.

Äter Sunday Roast

Denna gång var det Norfolk pork med crackling. Mycket sås och goda grönsaker (finns mer under köttet), men tyvärr var cracklingen lite för hård och Yorkshire-puddingarna lite för trista, så den får bara 6 av 10 möjliga poäng. 

Spanar in tak

Man kan tro att fantasin har tagit slut för arkitekterna i London om man jämför följande tak.

The British Museum

Westfield Shepherd's Bush

King's Cross Station

Grillar och grillas

Det var över 30 grader varmt igår så då passade det bra att grilla och slappa hemma hos S och I. De bor en halvtimma utanför London och där deras trädgård tar slut börjar ett stort fält. Trots detta rörde sig inte luften särskilt mycket.

Vi grillade färska korvar, hamburgare, laxburgare och kycklingspett.

Den enda som hela tiden hade gott om energi var A som bland annat visade hela sin imponerande dinosauriesamling innan vi uppfann leken BaseBee eller Frizball. Inte helt klart än vad den ska kallas.

Själv använde jag det mesta av den lilla energi jag hade till att kasta en frisbee med fullt fart in i grannens trädgård. Att man har höga staket mellan trädgårdarna i det här landet är tydligen inte något som hindrar mig. Jag passade även på att kattsocialisera lite. 

Sedan kom dagens höjdpunkt, nämligen att ta tåget tillbaka till London King's Cross. Nej då, skojar bara. 

Vandrar runt i Little Venice

Kan inte riktigt låta bli att sjunga lite Duffy då vi är i Little Venice, inte för att vi åkte tunnelbana till Warwick Avenue denna gång, men ändå. Låter bilderna tala för sig själv, men missa inte hundarna på den näst sista.

Shoppar i Shepherd's Bush

Jag börjar tappa koll på dagarna nu, men jag tror det var i onsdags som vi var ute efter en stor blomvas, bomullspads, ett linne till R för att undvika raggarbränna på powerwalken och en kjol jag sett tidigare men inte hittat i rätt storlek. En sådan storhandling kräver naturligtvis ett ordentligt köpcentrum i stil med Westfield Shepherd’s Bush. Även om man tänker shoppa på riktigt kan det vara att föredra att åka hit, särskilt som alternativ till Oxford Street. Allt finns på ett ställe och allt är inomhus, vilket är bra både om det är kallt och regnigt och varmt och soligt, som nu. Det underlättar att prova kläder om man inte är jätteklibbig. En tisdagkväll är det dessutom närapå folktomt till skillnad från lördagar och tiden före jul. Linne, vas och pads blev inhandlade, men kjolen fanns inte överhuvudtaget. Det blev en topp istället på en annan affär. Sjutton dagar här och jag har köpt en topp. Jag får lugna mig lite med shoppandet nu.

Restaurangerna på Westfield Shepherd’s Bush (finns även en Westfield Stratford City vid olympiaarenan) är riktigt bra även fast de är kedjor allihopa, särkilt Jamie’s Italian och Balans, där vi åt. Jag beställde jambalaya. Försök vara Seinfeld-fan och säga jambalaya på ett normalt sätt. Det funkar inte.

Kollar in Kew Gardens

Vi har åkt förbi Kew många gånger på väg till Richmond men aldrig hoppat av bussen eller tåget och aldrig besökt The Royal Botanic Gardens förrän igår. Man behöver en hel dag för att hinna se allt och eftersom vi var på British Museum på förmiddagen, stannade till hemma för att byta skor och sedan fastnade i Fulham hade vi bara några timmar på oss. Vi hann i alla fall med The Palm House, The Princess of Wales Conservatory och lite annat där emellan.

The Palm House är ett stort växthus i järn och glas som byggdes under första halvan av 1800-talet och kanske det som främst associeras med Kew Gardens. Man kan gå uppför spiraltrappor för att komma närmare palmtopparna och även ner i en källarvåning där det finns akvarium med vattenväxter och en del fiskar. Det var bara kring 20 grader igår och efter att ha småfrusit lite då vi väntade på bussen tyckte jag att det var riktigt varmt och skönt i palmhuset där klimatet var mer likt det vi haft tidigare dagar, medan min man var av motsatt åsikt. Jag stannade därför kvar lite längre där inne. Munstycken uppe i taket sprutar fukt med jämna mellanrum, vilket syns på den femte bilden.

Inne i The Princess of Wales Conservatory finns bland annat stora näckrosblad, ett vattenfall, köttätande växter samt en hel del kaktusar. Jag gillar särskilt kaktusen som ligger längs marken. Det ser ut som om den gett upp lite.

Ute i parken mellan husen finns det också många olika växter, framförallt träd. Turner's oak är en jättestor ek som planterades 1798 och som behåller sina blad under vintern för att sedan få nya på våren.

Just nu har man ett tema som handlar om ätbara växter och därför finns ett stort långbord uppdukat bakom palmhuset med olika typer av örter, blommor, bär och andra växter i krukor och skålar.

Detta påminner mig om att det handlat väldigt lite om mat här, vilket det måste bli en ändring på. Problemet är bara att maten är så god att jag hinner äta upp den innan jag kommer ihåg att ta en bild. Ska försöka skärpa mig.

Fastnar i Fulham

Det är ofta väldigt smidigt att åka buss och även fast bussarna tar sig fram långsammare än tunnelbanan tjänar man på att inte behöva gå till och från stationer, upp och ner på stationer eller byta tåg flera gånger. Bussarna binder ofta ihop platser på ett sätt som tunnelbanan inte gör och man lär känna stan på ett annat sätt. Men sen kan bussar hamna på diversion, dvs ta en annan rutt än vad som är tänkt, eller helt plötsligt ha en tidigare slutstation. Detta hände igår då alla bussar till Hammersmith stannade vid Fulham Broadway och vi blev stående där en kvart eller så, vilket egentligen inte gör så mycket. Det är rätt trevligt där trots det faktum att Stamford Bridge ligger runt hörnet.

Ställer väckarklockan

Inte gärna som jag gör detta, men S som jobbar på The British Museum satte upp oss på gästlistan till specialutställningen om Pompeji och Herculaneum vilket innebär att man inte behöver boka, köa, trängas eller betala och då är det ju faktiskt värt det att infinna sig klockan 9 på morgonen. Jag och S var korridorskompisar då vi pluggade på UCL som ligger alldeles bakom The British Museum. ”I work in London, but you spend more time here than I do”, brukar hon säga.

Utställningen består av olika typer av mestadels vardagliga föremål som är utgrävda från Pompeji och Herculaneum och som just nu är på lån till museet från Italien. Många objekt har aldrig tidigare visats för allmänheten. Hela utställningen är arrangerad på samma sätt som ett typiskt romerskt hus för att man ska få en uppfattning om hur det dagliga livet såg ut. Det finns allt från pottor och smink och hårnålar till möbler och mosaiker och prydnadsföremål. Romarna hade mycket humor, vilket verkade uppskattas av Terry Jones som tydligen också var där. Detta är naturligtvis inte något jag skulle ha vetat om det inte påpekats för mig. "Ser du inte vem som står där? Är du allvarlig?" Specialutställningar kommer i fortsättningen att visas i ett nytt utställningscentrum som håller på att byggas och denna utställning är därför den sista i The Great Court.

Vi gick sedan och åt brunch på The Brunswick Centre som fortfarande känns lite som en twilight zone. Förr var detta ett mörkt, övertäckt, fuktigt betongcentrum med väldigt enkla affärer och en Safeway som jag handlade min mat på. Sedan hände det plötsligt saker och nu ser det ut så här.

Det enda som är sig likt är biografen som ligger nersänkt på ena långsidan och naturligtvis terasslägenheterna, men tidigare såg man dem knappt. The Brunswick Centre ligger alldeles bredvid Russel Square Station som var en av de värst drabbade platserna vid terrorattackerna den 7 juli 2005 och bussen som sprängdes var bara runt hörnet på Tavistock Square precis där mitt bankkontor låg och där jag passerade varje dag på väg till universitetet. Det kändes därför som om terrorn kom nära den dagen även fast det redan då var rätt så många år sedan jag bodde i området. Bildkvaliteten är dålig här i motljuset eftersom någon glömde sin kamera hemma igår förmiddag och fick använda telefonen istället. Skyller på att jag gick upp i ottan.

Åker till Hampstead

Hampstead ligger i nordvästra London som är den del av stan som jag har vistats allra mest i och som verkligen känns som hemma, inte bara Hampstead utan i stort sett alla områden längs med Northern Line mot Edgware. Hampstead ligger uppe på en kulle och har därför Londons djupaste tunnelbanestation. En skylt nere vid hissarna varnar folk för att ta trapporna som består av 320 steg och motsvarar ett femtonvåningshus. Hissarna går mycket fortare än på de flesta andra tunnelbanestationer och det finns fyra stycken ifall någon skulle gå sönder. I början av 1990-talet hände det ibland att man fick åka en de gamla trähissarna om det var något fel på de nya. Knirr, knarr.

Går man från Camden Town till Hampstead är det uppenbart att man går uppför en backe, men även att man går uppåt på andra sätt då Hampstead är ett av de dyraste områdena att bo i. På Hampstead High Street finns det naturligtvis en hel del affärer och restauranger, vissa väldigt dyra men andra helt vanliga. Här låg förr också puben The King of Bohemia där vi som pluggade engelska hösten 1991 spelade Trivial Pursuit och drack Murphy's. En kraftigt underskattad språkinlärningsmetod.

En av huvudattraktionerna är Hampstead Heath som är ett stort grönområde med lummiga skogar, ängar, dammar och en fantastisk utsikt. Då man kommer in på södra sidan av parken ser man husen på South Park Hill på andra sidan dammen. En riktig gräddhylla.

I tre av dammarna kan man bada och en är för män, den andra för kvinnor och den tredje dammen på bilden nedan är mixad. Den var väldigt populär igår i det varma vädret.

På väg upp till Parliament Hill går man först genom en lummig lövskog. Man får inte cykla där men det bryr sig inte alla om.

Sedan kommer man ut på en äng med en brant stig som leder uppför kullen. Här traskar man på tills dess man är på toppen och ser ut över centrala och östra London eller nordöst mot Highgate. Klicka gärna på utsiktsbilderna så syns det bättre.

Väl nere igen vankades det middag på The Freemasons Arms. Denna pub har förändrats rätt så mycket över åren och även fast jag tycker att den var lite charmigare förr då den inte var fullt så uppsnofsad är den fortfarande en av våra favoriter.

Sedan avslutade vi kvällen på The Flask uppe vid tunnelbanestationen. Denna pub är helt annorlunda med många viktorianska detaljer bevarade, särskilt de typiska glaspanelerna som skiljer de olika bardelarna åt. Den andra sidan är betydligt större och leder in till ett rum på baksidan med glastak, men hela detta område var knökfullt eftersom det var quiz night och för ovanlighetens skull satt vi därför i den lilla delen på barens vänstra sida.

På The Flask gillar man också gamla tunnelbaneaffischer och här har alla Hampstead som tema. 

Denna gång hade vi egentligen ett specifikt ärende här uppe, nämligen att besöka Goldfingers hus. Nu var det stängt på tisdagar, vilket man kunnat läsa sig till om man ansträngt sig lite. Det blir därför till att återvända en annan dag. Mer om Hampstead senare, alltså. Och Goldfinger. Ernö Goldfinger. 

Äter mango

Glömde säga det. Galet mycket mango. 

Har picknick i trädgården

Vi har en privat trädgård som bara boende har tillgång till och eftersom vi har nyckel slipper vi klättra över grinden och säga oopsy-daisy. Detta hindrar dock inte min humoristiske man från att spela Ronan Keatings "When you say nothing at all" på sin telefon. I filmen hade de däremot inte några problem med hundskit, vilket vi nästan hade, men det är oklart om det verkligen var det eftersom det är just en privat trädgård. Misstänker nästan en räv för det finns väl ändå en gräns för hur mycket en ekorre kan lasta ur sig?

Vi åt picknick som vi inte ens gjort själva eftersom vi har semester. Färdigskurna grönsaker är lyx. En hel del ost och hummus blev det också. Och lite chips.

Tidningarna domineras naturligtvis av en enda nyhet idag. Vi var nere i Hammersmith igen igår och alla pubar visade såklart matchen på storbild. Även då vi gick från ställe till ställe var det lätt att hänga med i vad som hände. En underbar stämning på årets (hittills) varmaste dag.